Det var 45 minuter av ångest, man kunde nästan ta på stämningen i pausen.

Ingen var nöjd och det kunde gå hur som helst i matchen.

Carl Johansson nickade i ribban i första halvlek, Lindström slarvade oehört mycket är det inte dags att testa Nordmark eller Elias Andersson nu?

Man ska inte säga något om Lindströms kämpaförmåga, han kämpar oehört mycket.

Det är dock speluppfattningen som sviker honom.

Mjällby stack upp lite då och då, framförallt med oehört bra inlägg.

Mjällby slog ca 7-8 inlägg i matchen och alla var av toppklass.

Borde vi inte skicka upp Jere Uronen, Christoffer Andersson och Emil Krafth till Listerlandet för att lära sig slå inlägg?

 

I andra halvlek kom HIF in som ett nytt lag, första tre minuterna skapade HIF två riktigt bra läge.

Sedan tog Abbe Khalili över, hans passning till 1-0 målet var magisk.

Internationell toppklass på den passningen.

Accam gjorde vad han skulle och 1-0 var ett faktum.

Vid 2-0 målet var det Abbe och Accam show igen.

Just där kändes det som att 3 poäng var hämtade.

 

När sedan Mjällby fick straff i slutskedet (korrekt dömd enligt mig)  som de förvaltade till 2-1 så började HIF darra.

Då är man glad att det finns ungtuppar som Elias Andersson som skiter i allt var nervositet och känslor är.

Han spurtar upp längs kortsidan, fantastisk löpning och bra passning in till Khalili som lägger in 3-1 målet.

 

Matchens utropstecken:

Carl Johansson, kommer in och spelar ett stabilt mittbacksspel

Abbe Khalili, 2 ass och 1 mål, ja ni förstår då

David Accam, 2 nya mål från speedkulan från Ghana

Elias Andersson, kommer återigen in och spelar ett säkert och bra spel